Samuel och jag var ute på en liten promenad, pratade om allt, för vi kan inte umgås för oss själva här. Det är så svårt, vi kan inte ligga bredvid varandra i sängen hela natten, prata, gråta och bara håll om varandra - för här är de så vaksamma. Gustaf är överbeskyddande, inte om Erik, men om oss. Han tror att vi är små glasfigurer och går sönder.. Ella vågar knappt röra vid mig, eftersom hon tror att jag känner saknad efter min mamma, och det gör jag.

Men, det är skönt att krama Ella ibland, som på kvällarna då jag sitter och gungar fram och tillbaka på sängen, försöker få ut minnesbilderna ur huvudet, och bara skriker. Det är jobbigt här, faktiskt. Ni alla frågar hur det är i Linköping - och jag säger bra, men det är det ju. Skolan, läget, Albin, Joel. Men ni frågar inte om hur jag faktiskt har det där jag bor. Ni tar förgivet att jag ska må bra i fosterfamiljen.

Alla minnen är kvar i mitt huvud, de tar aldrig stopp. Jag ser inre filmer i mitt huvud, tidigare händelser visar gång på gång. Det är då jag bryter ihop, så ni vet.

SofieKarlsson.

"Varför finns jag ens här? Sitter här och tar upp tid på att andas. När jag inte ens vill stanna en endaste stund till. Det enda jag vill är att få slut på smärtan i brösten, rösterna i huvudet, som skriker att jag måste äta, måste skära mig, måste dö. Jag vill inte vara ensam, men jag är helt ensam på jorden. Mamma, du lämnade mig åt monstrena, redo att dra ner mig till botten & tortera mig!"

Det där har jag tänkt så många gånger nu, och nu.. så känns det lite bättre. Nu när jag flyttat från Malmö och alla hemska minnen. Men på natten när jag inte kan sova så kommer de fram, och jag drömmer mardröm efter mardröm. De senaste nätterna har jag vaknat och väckt alla i familjen med mina skrik. Och Ella har kommit in varje natt, och försökt trösta mig, men det är omöjligt.. Jag är livrädd för allt. Jag mår bra på dagen då jag är här, umgås med Albin och så, men när kvällen kommer kommer alla minnen och trängs i mitt huvud så det känns som om det ska sprängas.

Ni alla tror att jag är stark och tycker det är jätte skönt att få komma bort från Malmö, men ni har fel. Jag mår inte bättre för det, men jag slipper vara rädd 24 timmar om dygnet, men här.. Här är jag rädd på ett annat vis. Jag kommer inte kunna besöka mamma och Ina när jag vill. Det gör mig fruktansvärt ledsen.

SofieKarlsson.