Idag kommer världens allra vackraste människa hem till mig här i Linköping, Paulina Paow Liljegren. Vi gick i samma klass och har varit ihop dessutom. Vi är super bra vänner, och har blivit bättre och bättre nu efter åttan och nian. Trots att jag och mina vänner varit riktigt dum mot henne, Mimmi, Amira, Saga, Kassie förut. Men Mimmi, Paow, och Amira och jag har glömt allt och blivit bättre vänner.

Nu tänker ni säkert är Sofie gay? Nej, jag är bisexuell, tror jag. Jag har aldrig känt en sån känsla, man får när man är riktigt kär i killar, till en tjej förutom till Paow. (Ja, Ebba och jag var ihop, fast det var bara för att provucera) men Paow och jag var seriösa. Jag fick mycket skit för att vara ihop med henne, vi stod ut i 7 månader, men sedan slog det stopp i mitt huvud, och jag gjorde slut. Hon vart ledsen och pratade knappt med mig, och jag ångrade mig jätte mycket efter det trots att jag var ihop med Markus en gång och Rikard två gånger.

Jag är lycklig med Joel, jag skulle aldrig kunna klara mig utan hans enorma stöd eftersom vi har gått igenom nästan samma sak - han har också blivit misshandlad hemma. Men ibland, så saknar jag att vara tillsammans med en tjej. För killar, (Rikard), är väldigt ytliga, iallafall på Sofielund och vill bara knulla. Men Joel är mer mogen. Så, jag vet inte. Men iallafall, Joel är min kärlek. Älskar honom.

Jävlar vilket långt inlägg, men iallafall. Idag kommer min älsklings Paulina hem till mig! Vi ska prata, prata, prata, skratta, skratta, skratta. Träffa Albin och bara mysa & ta det lugnt. Ska bli så underbart att ha min bästa vän här hos mig!! <3

SofieKarlsson.

Ebba Öberg, Nicolina Nystedt, Sofie Pettersson Karlsson, Ramona Williams. Namn som alla på högstadiet kunde, för de visste att vi hade vårt gäng, vi hörde ihop. Vi var allra bästa vänner, hängde alltid ihop. Tillsammans med Anton, Rikard och Oliver. Men, det här inlägget ska bara handla om mig, Ebba, Nicolina och Rikard.

Det här är jätte jobbigt att behöva skriva, för jag saknar er så fruktansvärt mycket, men allt som hänt efter Januari 2011, var bara skit. Vi hamnade i någon slags fight, ni mot mig. Och nu, så kommer vi aldrig kunna bli lika bra vänner igen efter allt som hänt. Jag ångrar mig, ni ångrar er, men det förändrar faktiskt inget.

Tänker inte skriva något om bråket,

tänkte mest bara skriva att.. att jag

faktiskt älskar er. Även för det som har

hänt. Förlåt, men jag måste backa från

er nu. Kan inte stanna på den här nivån!

SofieKarlsson.

Samuel och jag var ute på en liten promenad, pratade om allt, för vi kan inte umgås för oss själva här. Det är så svårt, vi kan inte ligga bredvid varandra i sängen hela natten, prata, gråta och bara håll om varandra - för här är de så vaksamma. Gustaf är överbeskyddande, inte om Erik, men om oss. Han tror att vi är små glasfigurer och går sönder.. Ella vågar knappt röra vid mig, eftersom hon tror att jag känner saknad efter min mamma, och det gör jag.

Men, det är skönt att krama Ella ibland, som på kvällarna då jag sitter och gungar fram och tillbaka på sängen, försöker få ut minnesbilderna ur huvudet, och bara skriker. Det är jobbigt här, faktiskt. Ni alla frågar hur det är i Linköping - och jag säger bra, men det är det ju. Skolan, läget, Albin, Joel. Men ni frågar inte om hur jag faktiskt har det där jag bor. Ni tar förgivet att jag ska må bra i fosterfamiljen.

Alla minnen är kvar i mitt huvud, de tar aldrig stopp. Jag ser inre filmer i mitt huvud, tidigare händelser visar gång på gång. Det är då jag bryter ihop, så ni vet.

SofieKarlsson.

"Varför finns jag ens här? Sitter här och tar upp tid på att andas. När jag inte ens vill stanna en endaste stund till. Det enda jag vill är att få slut på smärtan i brösten, rösterna i huvudet, som skriker att jag måste äta, måste skära mig, måste dö. Jag vill inte vara ensam, men jag är helt ensam på jorden. Mamma, du lämnade mig åt monstrena, redo att dra ner mig till botten & tortera mig!"

Det där har jag tänkt så många gånger nu, och nu.. så känns det lite bättre. Nu när jag flyttat från Malmö och alla hemska minnen. Men på natten när jag inte kan sova så kommer de fram, och jag drömmer mardröm efter mardröm. De senaste nätterna har jag vaknat och väckt alla i familjen med mina skrik. Och Ella har kommit in varje natt, och försökt trösta mig, men det är omöjligt.. Jag är livrädd för allt. Jag mår bra på dagen då jag är här, umgås med Albin och så, men när kvällen kommer kommer alla minnen och trängs i mitt huvud så det känns som om det ska sprängas.

Ni alla tror att jag är stark och tycker det är jätte skönt att få komma bort från Malmö, men ni har fel. Jag mår inte bättre för det, men jag slipper vara rädd 24 timmar om dygnet, men här.. Här är jag rädd på ett annat vis. Jag kommer inte kunna besöka mamma och Ina när jag vill. Det gör mig fruktansvärt ledsen.

SofieKarlsson.

Tidigare (på min förra blogg), så fick jag frågor om att visa en bild från när jag var liten. Ni får mobba på hur mycket ni vill, jag vet att jag var lite ful (vilket jag fortfarande är) och lite konstig. Men, ja. Jag lovade. Så garva. Yäy.

(Bilden blev sjukt stor!)

Men iallafall. I den här bloggen kommer jag skriva texter, svar på tal och saker som rör mitt liv. Jag lider av ätstörning, självskadebetende, deprission, och hallucinationer, eftersom jag mått så dåligt under min barndom. Så ni vet.

SofieKarlsson.

Ny blogg, för blogg.se är helt enkelt ingenting för mig, för allt med koder och designer mess up my brain you know. Hehe, så här är jag nu. Jag heter Sofie Pettersson Karlsson, är 16 år och bor nu i Linköping hos mina fosterföräldrar och min "storebror" och min riktiga lillebror. Jag är född och uppvuxen i Malmö och nu ska jag börja på John Bauer Gymnasiet, ska gå samhäll, idrott och ledarskap. Jag älskar musik, sport, spela fiol och att sjunga.

SofieKarlsson.